Det sägs att den första Gävlebo som kom i kontakt med den väckelserörelse som var pietistiskt färgad var en sjuklig kvinna som sökt hjälp hos en lekmannaläkare i Söderala, Hälsingland. Där lärde hon känna läsare, anslöt sig senare till dessa och följdes av två andra kvinnor från Gävle på 1830-talet.
Jakob Norin, byggmästare från Norrala, Hälsingland, förde på allvar in läseriet i Gävle när han ordnade möten i samband med att han byggde tröskverk på Brynäs herrgård 1830. När Norin rest tog tre kvinnor, däribland Britta Cattrina Forslund, över verksamheten. Enligt konventikelplakatet fick enskilda inte hålla möten utan präst, men kyrkoherde Lundström ville inte hindra läsarna i deras "gudliga förehavande" eftersom de inte tog avstånd från Svenska kyrkan utan ville föra ut evangelium. För att sprida skrifter bildades 1854 Gävle traktatsällskap, som året efter bildade Gävle missionsförening, senare Gävle missionsförsamling. Fredlund, H: Väckelsen i staden (Från Gästrikland 1995).

(1838-1917) var 1874-1905 lektor i teologi, grekiska och hebreiska vid Högre allmänna läroverket i Gävle, nuvarande Vasaskolan. P.P, som han kallades, gjorde sig dock mer känd som frikyrkoledare och politiker. Han var bland annat ledamot av Svenska missionsförbundets styrelse 1890-1917, missionsföreståndare 1908 och rektor för missionsskolan 1910-1912.
Waldenström blev 1859 medlem i Evangeliska fosterlandsstiftelsen. Efter en teologisk strid om försoningsläran samt krav på nattvardsgång enbart för troende bildades Svenska missionsförbundet 1878. Waldenström blev en ledande kraft, men formell ordförande blev han först 1904 efter en strid med den föregående ordföranden E.J. Ekman.
W. var en centralgestalt inom frikyrkorörelsen och hade stor betydelse för dess framväxt och utformning. 1874, då P.P. Waldenström kom till Gävle, anslöt han sig till Gefle missionsförening, sedermera Gävle missionsförsamling. Då han invaldes i styrelsen splittrades föreningen eftersom han hade en annan uppfattning i fråga om försoningsläran än flera av medlemmarna. De som gick ur föreningen bildade Gefle Evangelist-lutherska missionsförening (se Evangeliska Fosterlands Stiftelsen).
Även som politiker var P.P. en stridbar person. Han invaldes i riksdagens andra kammare 1884, där han satt till 1905. Från början ansågs han radikal och fick stöd av arbetarrörelsen i Gävle 1887, då han framträdde som frihandelsvän. Tullfrågan var då den viktigaste politiska frågan i Sverige.
I riksdagen talade Waldenström för frihandel, ökad yttrandefrihet och vidgade rättigheter för utomäktenskapliga barn. Under 1890-talet genomgick han dock en högervridning, framträdde som försvarsvän och ansågs opålitlig i rösträttsfrågan. Kravet på allmän rösträtt i första hand för män blev då alltmer aktuell.
P.P. Waldenström återvaldes 1893, 1896, 1899 och 1902 trots växande motstånd från den vänster som tidigare backat upp honom. Särskilt förhatlig var Waldenström för socialdemokratin, särskilt sedan han i ett beryktat uttalande i riksdagen påstått att socialdemokratin utövat ett skräckvälde som var värre än Kristian Tyranns.
Det som slutligen fällde Waldenström 1905 torde ha varit hans motstånd mot "den offentliga kandidaturen", det vill säga att riksdagskandidaterna i förväg borde binda sig för en partilinje och därmed verka för reformer, främst allmän rösträtt.
1905 fick Waldenström emot sig en mäktig koalition bestående av främst socialdemokrater och frisinnade. Stadens största tidning, Gefle Dagblad, ledde kampanjen mot honom. Även rikstidningar som Dagens Nyheter var negativt inställda mot Waldenström.
Waldenströms politiska fall noterades med våldsam glädje av socialdemokratiska Arbetarbladet, som i ett reportage skildrade Gävle i ett slags karnevalsyra. Enligt tidningen vimlade gatorna av människor som hurrade och tryckte varandras händer.
P.P. var dock inte en allmänt impopulär person i Gävle. Som människa var han egensinnig och oberäknelig, men hade uppenbarligen en stark personlig utstrålning. Han väckte förargelse bland sina motståndare och tillgivenhet hos sina anhängare.
Paul Peter Waldenström var i högsta grad riksbekant, och frågan är om någon annan Gävlebo väckt mer uppmärksamhet än han. Det förekom till och med att tidningarna innehöll sjukbulletiner med uppgifter om hur hög feber han hade då han var intagen på sjukhus. Hans många utlandsresor rapporterades uppmärksamt i Gävlepressen.
Waldenströms resa till Amerika sommaren 1904 följdes exempelvis med stort intresse i Gävle och Sverige. Själv bidrog P.P. genom långa resebrev i Gefle Dagblad och Svenska Morgonbladet till att intresset hölls vid liv. Att Waldenström ansågs vara en bemärkt person även i USA tycks vara fallet. Han verkar ha blivit livligt uppmärksammad där.
Gefle Dagblad citerade med omisskännlig lokalpatriotism Los Angeles Herald (en av Kaliforniens största tidningar). Waldenström kallas "en av världens främsta statsmän i nuvarande tid, bekant skolman och utomordentlig predikant.
Waldenström har i över 20 år varit medlem av svenska parlamentet och vunnit rykte som lagstiftare och statsman. I många år har han intagit ställningen som ordförande i läroverket i Gefle i norra Sverige och alltid spelat en viktig roll i undervisningskretsar i Sverige".
Waldenström blev helt naturligt smickrad och rapporterade i ett resebrev till Gefle Dagblad "hur tidningen Post i Denver kallat honom en mästare på sex språk". En annan Denvertidning "visste berätta att jag var den ledande mannen vid Gefle universitet, som för Sverige var vad Oxfords universitet var för England".
Paul Peter Waldenström kreerade många roller i sin karriär. Han verkade som pedagog, frikyrkoledare, politiker (inte bara i riksdagen utan också i stadsfullmäktige och landsting). Själv ville han helst framstå som kämpe för nykterheten. P.P. hade dock länge en svår last. Han var en inbiten snusare. Nygren B: P.P: Waldenströms minnesanteckningar; Svenska folkrörelser del 2.