Tillbaka

Gävledraget presenterar

DET EGNA FALLET

           Klicka på bilderna för närmare presentation

Av Peter Ahlquist

Boken är helt LYSANDE,  mycket självutlämnande -  därigenom starkt TROVÄRDIG....


Det är ingen bok man sträckläser, själv delade jag upp läsningen under flera kvällar och jämförde med egna gemensamma beröringspunkter.

Den belyser dels exempel från ungdomens uppväxttid och erfarenheter rent generellt och dels den Gävlemiljö där författaren till stor del växte upp.

 

Nedan presenteras utvalda delar.

Köp boken i sin helhet som en lämplig present till far- eller morföräldrar som saknar datavana./Lisse-Lotte Danielson.

 

Mer info!

 

DEL 1 - NYKOMLINGEN   Varje fredag presenteras ett nytt avsnitt...!

 

Under mangelbordet

Trasig ängel

Bananen kommer tillbaka

Nya tider

Flyghaveri på riktigt

Briggen Gerda

Läroverk

Läroverk, andra delen

Terminsavgift

En första kyss och en dag i upphöjelse

Snoddas

En tappad gris

På Ströget

Pubertetsvåndor

Korsnäsvägen 117

 

Serien fortsätter här: DEL 2.

----------------------

 

 

OBS. Om en länk leder till  Gefle Dagblads arkiv måste ni klicka

TVÅ ggr på tillbakapilen i översta vänstra hörnet för att återgå till denna skrivelse.

För länkar som leder till andra filer än Gefle Dagblads arkiv krävs endast EN klick

på tillbakapilen för att återgå.

 

Korsnäsvägen 117        2011-06-17

I kvarteren kring Islandsplan rörde sig alltid

mycket folk, särskilt i slutet av månaden då många

törstiga gubbar redan förbrukat hela den tillåtna

ransonen på motboken. På den lilla tvärgatan som

går från Brynäsgatan ner mot Gavleån låg inte bara

en av Systembolagets butiker utan också Standard 2

och Standard 3 dvs. en andra- och en tredjeklassens

restaurang där det serverades husmanskost men

framför allt den tillåtna ransonen om två vita och en

brun. Det gick där att få i sig 15 centiliter brännvin

och 7 ½ centiliter folkkonjak under förutsättning att

man samtidigt beställde mat. Tog man sig sedan från

2:an till Standard 3 var det möjligt att upprepa

samma program där. De som efter detta orkade ta sig

över till andra sidan ån hade på hotell Baltics

bakficka möjlighet att klämma i sig ytterligare en

omgång. Det är lätt att förstå att det kunde bli en

aning stökigt i de här kvarteren och att det inte var

någon särskilt lämplig miljö för de skolbarn som var

på väg till spårvagnen en sen eftermiddag, i

synnerhet om det råkade vara en avlöningsdag.

 

Ulf Videbäck, en annan av klasskamraterna,

bodde själv i kvarteret och kunde därmed beskåda

trafiken inifrån den egna lägenheten. Han berättade

också att vid sidan av köerna utanför de nämnda

syltorna uppstod ibland också en mindre kö från

andra hållet. Den bestod av ”ätarna” vilket var

benämningen på de gubbar som var mer hungriga än

törstiga och som genom sitt gratisätande kunde

rättfärdiga sina nyfunna, supande vänners spritbeställningar.

I fall av extrema alkoholsug kunde det

till och med hända att en ensam ”ätare” fick betalt för

sin insats vid tallriken. Inne på krogen gällde ett

strikt reglemente men utanför på gatan rådde den

fria marknaden med sedvanlig budgivning och

prutande.

 

Den ”Svenska flaskans dag”, den 1 oktober 1955

när motboken avskaffades, kom att ändra på allt

detta. När spritrestriktionerna upphörde tappade

dessa simpla krogar större delen av sitt kundunderlag

och fick i stället börja omskola sina

utkastare till välkomnande infösare.

 

I det nya huset hinner vi bara bo något år innan

spårvägstrafiken läggs ner och ersätts med bussar.

De livliga kvarteren kring Islandsplan och nedre

Brynäs förlorar då ytterligare sin betydelse.

Standardschappen som knappt ens hade haft en skylt

utanför dörren försöker marknadsföra sig som

restauranger med stora neonskyltar. Men det hjälper

föga. Snart tvingas de slå igen. I dag är det svårt att

föreställa sig det folkvimmel som kunde råda här i

början av femtiotalet.

 

När spårvagnarna slutat gå hamnar busshållplatsen

precis utanför vårt hus och bussarna går

oftare och stannar inte längre vid Islandsplan utan

går direkt upp till centrum. Det är bekvämt men ändå

saknar jag spårvagnarna. Det blir ofta trångt i

bussarna. Och så luktar det illa. Sulfitlukten är frän

och stickande men känns som regel bara i närheten

av fabriken medan den äckliga lukten från

sulfatfabriken sprids med vinden över stora områden.

Också när vinden blåser från andra hållet, och

man stiger på i Rudsjö där luften då känns frisk och

skön, möts man av den vidriga sulfatstanken som

bitit sig fast i bussens säten och i karskärspassagerarnas

kläder. Det måste rimligen ha luktat

skit i spårvagnarna också men det har jag konstigt

nog inget minne av.

Tillbaka

 

Pubertetsvåndor        2011-06-10

Sexualiteten innebar för det mesta mera skam än

lust. Samhället hade långsamt börjat moderniseras

men den äldre generationen försökte ännu

hårdnackat att upprätthålla alla de gamla tabun och

avhållsamhetsnormer som man nuförtiden knappt

ens återfinner i mycket strikt religiösa miljöer.

Fördömande uttryck som ”skörlevnad” eller

”självbefläckelse”, fjärran från dagens normala

ordval, förekom allmänt i lärarnas språkbruk. Ännu

mera vanligt var att moralkakorna serverades

indirekt och mer försåtligt. När biologilektor Kvenne,

belåtet skrockande, föreläste om det omöjliga, för en

ofrivillig mor att svälta ut sitt ovälkomna foster, var

det emellertid inte svårt att urskilja den underliggande,

men nog så tydliga adresseringen till klassens puberterande

flickor. Ungdomen genomskådade som alltid vuxenvärldens

hyckleri.

 

Grabbsnacket innehöll inte bara skryt och

överdrifter från det erotiska fältet utan ofta även rent

kvinnoförnedrande omdömen. En kille skulle vara

tuff och erfaren eller åtminstone hålla den masken.

På mig stämde inget av detta men säkert var jag lång

ifrån ensam om att i hemlighet smyga ner på

pissoaren vid busstorget och snabbt ur automaten

trycka ut ett paket kondomer för att sedan som

förövning gå hem och provrunka.

 

För tjejerna var det säkert ännu värre. Prydlig

familjeflicka eller sexobjekt var de två roller som

erbjöds. På något underligt sätt visste vi, eller trodde

oss veta, vilka tjejer som hade pessar eller kondomer

i handväskan på lördagsdanserna. Nästan varje

termin var det någon flicka som plötsligt slutade

skolan efter att ha blivit gravid. Vid åtminstone ett

tillfälle drev det en flicka i en av avgångsklasserna till

självmord.

 

Om överklassens döttrar råkade i olycka kunde

dilemmat lösas mer diskret. Då kanske flickan åkte

utomlands med sin mamma för att under resan

passera någon illegal abortklinik i Stockholm eller

Frankrike. När terminen sedan började hade hon i

god tid parkerats på en lämplig flickpension i

Schweiz. Läsåret därpå kunde hon återvända till

skolan, många erfarenheter rikare men där bara den

senare delen behövde redovisas.

Tillbaka

 

På Ströget        2011-06-04

Många andra killar tycktes, till min avund och stora

beundran, inte ha några som helst svårigheter att

skapa nya kontakter, även med tjejer. En av dem var

Ante Lindgren som också gick i min klass. Han bodde

ensam med sin pappa i en lägenhet på Åkargatan

söder om Gavleån. Vi var några där hemma en

håltimme och spelade poker. Pappan kom hem och

lärde oss en del vinstgivande knep att använda i

budgivningen. Ante gjorde nog i stort sett som han

själv ville därhemma men i skolan var han ingen

bråkstake utan tvärtom rätt omtyckt av både

kamrater och lärare. När han helt oväntat slutade

skolan sa Knacken:

– Ja, Ante han klarar sig nog i alla fall.

Han tycktes alltid ha bestämt över sig själv och

hans självförtroende verkade obegränsat. Vi andra

kunde stå länge framför spegeln med stålkam och

hårfixativ för att försöka få till den rätta tjusarlocken

men sånt brydde han sig inte om. Han var sig själv

nok och han kunde ”stöta” på tjejer som var flera år

äldre än han själv.

 

På lördagkvällarna tycktes hela stans ungdomar

”ströga” både före och efter bion och det kunde bli

trångt som vid T-centralen i rusningstid. Med

”ströga” menades att man gick i klungor på Ströget,

dvs. mittremsan på Nygatan, från Sagabiografen

 

 

 

uppe vid Stortorget fram till Röda Kvarn som låg

 

 

längst ner, strax före järnvägsövergången. Där vände

man och gick samma väg tillbaka. Om och om igen.

Just den här kvällen ligger det en decimeter

nysnö över stan och Ante har spanat in en

toppenbrallis. När han möter henne för andra gången

tittar han henne djupt i ögonen och utbrister:

– Tjenare ögat I natt har´e snögat.

Och tjejen som säkert var minst arton, replikerar

blixtsnabbt:

– Ja, bäst ni skottar er hem snorungar!

Vi andra blev förstås generade. Men inte Ante.

Honom verkade ingenting bekomma.

Tillbaka

 

En tappad gris              2011-05-28

Ulf Jönsson bodde på Brynäs i en liten omodern

lägenhet som nog bara var vad som brukade kallas

ett fyrspisrum. Direkt från trapphuset kom man in i

ett stort rum där allt fanns från vedspis till diskho,

matbord och bäddsoffa. Eventuellt fanns ett rum till

innanför men det såg jag aldrig. En dag är Ulf och

Bosse Persson, som jag tror också bodde på Brynäs,

på väg till skolan då något märkligt inträffar.

– Var det inte en gris som låg på gatan? säger Ulf

och pojkarna vänder cyklarna och trampar tillbaka.

Mycket riktigt, på stenläggningen strax intill

spårvagnsspåren ligger en slaktad gris. Efter att ha

funderat en stund cyklar pojkarna vidare mot skolan

men får så småningom syn på en slaktarbil som står

parkerad utanför en affär. De hoppar åter av cyklarna

och stiger in i butiken. Det tar en god stund att reda

ut saken och väl framme vid skolan måste man nu

förklara orsaken till den sena ankomsten. Bosse P. är

en fängslande berättare, som ofta underhållit oss

med burleska fiskehistorier från sitt sommarviste i

Mörtebo och Ulf har en framtoning som starkt

påminner om den försynte ynglingen Karl Bertil

Johnsson i Tage Danielssons välkända julberättelse.

Sätt på högtalarna!

 

Tillsammans ger de nu en utförlig redogörelse som

får oss att nästan vika oss dubbla av skratt i

bänkarna. Även magistern blir synbart road.

 

– Vad sa ni i affären, frågar han småleende och

Ulf svarar med att upprepa sin replik från inträdet i

charkuteriet:

– Ursäkta, men är det ni som har tappat en gris?

Och nu exploderar klassrummet i ett stormande

jubel och magistern förklarar mellan skrattkaskaderna

att den sena ankomsten inte kommer att föranleda

någon anteckning i anmärkningsregistret.

Tillbaka

 

Snoddas        2011-05-20

Alltid var det ont om slantar och ständigt kände man

ett sug efter sötsaker. Inte bara kafferosterierna

spred sina aromer över stan. Från Ahlgrens

läkerolfabrik och från Pix med sina Ako-mint kom

titt som tätt förföriska dunster. Tvärs över

esplanaden låg Sjöstrands kondis och inte långt

därifrån Sjöbergs, men deras bakverk utgjorde för

det mesta ouppnåeliga njutningar.

 

Sjöbergs konditori

 

I ett litet träruckel längre ner på Nygatan, fanns en godisbutik som sålde

läckra knäckäpplen.

 

 

Dom allra minsta kunde man få

för femton öre. Men på Diethelms konditori som låg

på Kungsgatan alldeles intill läroverket kunde man

ibland gå in bakvägen från Ruddamsgatan och köpa

trasiga bakelser för fem öre styck. Många gånger fick

vi dock gå tomhänta tillbaka. En av bagarna var nog

särskilt godhjärtad för det hände faktiskt mer än en

gång att han, när han såg våra besvikna miner, till

synes avsiktligt råkade klämma sönder något bakverk

inför våra lystna ögon.

Här rivs Diethelms. I mars 1976 var det kört för det ärevördiga konditoriet på Norra Kungsgatan.

Ofta blev det rusning på första morgonrasten. De

som hade lyckan att ha träslöjd på schemat första

timmen hann i regel först eftersom slöjdsalen låg i

bottenplanet med ingång mot Ruddamsgatan. Slöjd-

Josef var också en mycket vänlig man, som kunde se

mellan fingrarna när man anlände några minuter för

sent med en strut bakelser i näven.

 

En dag spreds en sensationell nyhet blixtsnabbt

över skolgården:

– Snoddas sitter inne på Diethelms och fikar.

Bandyspelaren och sångaren från Bollnäs som

gjort succé hos Lennart Hyland i radioprogrammet

Karusellen hade skapat en masshysteri fullt

jämförbar med den som 30 år senare skulle uppstå

kring slalomåkaren Ingemar Stenmark.

 

 Snoddas

 

Nu blev det vild rusning ut på Kungsgatan och

mycket riktigt, där står hans Porsche parkerad. Efter

en stund kommer idolen själv ut men han verkar lika

besvärad som senare Stenmark över den närgångna

uppmärksamheten och får brått att styra bilen norrut

mot Bollnäs utan att ha skrivit en endaste autograf.

Tillbaka

 

En första kyss och en dag i upphöjelse        2011-05-13

Maud och hennes syster bodde nu i Valbo på andra

sidan stan. Nu möttes vi igen på läroverket, Maud

och jag i samma klass och Gertie en klass under.

Bägge klasserna skulle ha klassfest i det egna

klassrummet med vår klassföreståndare adjunkt

Thorén som garant för att allt gick anständigt till.

Men här fanns också en hemlig agenda som innebar

att en liten grupp pojkar och flickor skulle smyga iväg

en våning högre upp till en nedsläckt korridor, där vi

avskilt och lite närmare skulle bekanta oss med det

motsatta könet. Gertie, som var den livligare av

systrarna, var pådrivande och hade tagit på sig en roll

som närmast kan beskrivas som mäklarens. En

spänd förväntan kantade alla veckans dagar. Allra

ivrigast var nog Gertie.

    – P-lördag, p-lördag, skanderar hon gång på gång

under hela veckan, som ett mantra.

 

Så blir det äntligen lördag. Jag hade länge haft ett

gott öga till Gertie och skulle gärna ägnat henne min

första kyss i livet men hon hade redan utsett min

moatjé, väninnan Vivianne från Mackmyra som gick i

samma klass.

 

Det råder en nervös men uppsluppen förväntan

när vi på ett givet klockslag drar oss undan festen och

smyger uppför trapporna. Vi samlas i en liten klunga

längst bort i korridoren utmed raden av tomma

klädkrokar. I mörkret blir vi djärvare men inga ljud

röjer våra trevande smekningar. Vivianne är längre

än jag och fastän jag sträcker mig upp på tå måste

hon böja nacken så att våra läppar kan mötas.

 

 

En spännande, kittlande ilning rusar genom kroppen

men något egentligt kärleksmöte var det knappast

fråga om, snarare en initiationsrit till en värld jag

ännu inte var redo för.

Tillbaka

 

Terminsavgift                 2011-05-08

Klassrumsdörren öppnas utan föregående knackning

vilket innebär att ”Pumpan” är i antågande. Endast

rektorn kan oanmäld störa lektionen. Klassen reser

sig under ljudligt stolskrap. Under armen bär

Pumpan en stor liggare. Efter honom trippar

vaktmästare Rosengren med ett kassaskrin i svart

plåt. Det är dags att inkassera terminsavgiften.

Adjunkt Thorén skuttar kvickt ur katederstolen och

fingrar nervöst på slipsknuten. Pumpan tar hans

plats, slår upp liggaren och skruvar upp sin

reservoarpenna samtidigt som vaktmästaren griper

en tom elevstol och tar plats på hörnet av katedern.

Pumpan börjar läsa med mässande röst:

– Ahlquist 45 kronor, Asklund 45 kronor,

Bromander 45 kronor o.s.v.

 

En efter en stegar vi fram, bockar, lämnar vår

femtiolapp och får en femma tillbaka av

vaktmästaren. Därefter tar vi emot rektorns kvitto

under nytt bugande. Sedan kom turen till flickorna.

Ceremonin tar nästan hela lektionen och förefaller

mig så komisk att jag måste bita mig i läppen för att

inte börja fnissa. En av flickorna lämnar fram en

hundralapp vilket får Pumpan att allvarligt uppmana

henne att genast springa hem med växeln. Alldeles

för mycket pengar att anförtro åt ett barn ansåg han

tydligen. Förutom detta avbrott uppstår den enda

variationen i den monotona proceduren när

avvikande belopp annonseras som till exempel:

– Eriksson 15 kronor eller Monika Nilsson,

befriad från terminsavgift.

 

Nyss var det fyrtiotal och i Kastets folkskola hade

man delat ut gratis kängor till fattigeleverna. Nu var

det begynnande femtiotal men i läroverket fortsatte

man ännu åskådligt, tanklöst och utan diskretion att

illustrera klassamhället in i minsta detalj.

 

Om det var redan första året eller året därpå

minns jag inte, men en av klasskamraterna kom

oväntat att lämna oss. Leukemin tog Nils Asklunds

unga liv och inte hjälpte det honom att hans far var

självaste stadsläkaren. Hela vår klass var med på

begravningen i Staffanskyrkan och flickorna grät

öppet. Tårar ansågs mycket omanligt men många av

pojkarna satt nog liksom jag själv med en gråtklump i

halsen.

 

 

Tillbaka

 

Läroverk (andra delen)        2011-04-29

 

En bister vintermorgon har jag glömt spårvagnskortet

men det blir inget problem. Föraren känner igen mig

och låter mig åka med. Värre är det

med morgonbönskortet som också ligger kvar

hemma, i samma celluidfodral. Först av alla hoppar

jag ner från spårvagnen vid Islandsplan och når

småspringande fram till skolan precis i tid för att

komma in i det tidiga insläppet. Det blir den enda

morgonbön jag bevistar under de fem åren i

realskolan. Men faran är inte över än. Pumpan, det

vill säga rektorn själv, har upptäckt att en av eleverna

saknar psalmbok och jag blir stoppad vid utgången

ur aulan. Nu hotar ändå samma straff som jag

bemödat mig så för att undgå. Stammande förklarar

jag att jag egentligen är befriad från bönen men att

jag spontant valt att gå in när jag nu hade möjlighet.

    – Därför har jag ingen psalmbok med mig.

Rektorn blir tydligen så häpen eller rent av

imponerad över denne lille förstaklassare som

frivilligt går till morgonbönen, för han glömmer

kontrollera att jag verkligen har det viktiga kortet.

Jag kan pusta ut och gå till klassrummet och ännu en

räcka långtråkiga timmar.

 

Till de mera tråkiga hör utan tvivel lektor

Sandback som förutom att officiera vid morgonbönen

även undervisar oss i kristendomskunskap. Nästa

morgon ska han förhöra veckans psalmvers. De två

första verserna ska vi kunna läsa upp utantill.

Kvällen innan sitter jag hemma med psalmboken

uppslagen och ägnar nr 89 ett förstrött intresse. På

grammofonen snurrar samtidigt Doris Days senaste

schlagerhit ”Lullaby of Broadway”. Det är nu jag

upptäcker att psalmens versmått stämmer exakt med

schlagertextens:

”Du bar ditt kors o Jesu mild

Då dödens väg du trädde

Till frälsning för den värld som vild

Och full av hat dig hädde

O kärleks höjd!

Du blöder böjd

För dem som dig förfölja”

skrålar jag högt för mig själv till skivans

orkesterackompanjemang. På några minuter sitter

läxan bergsäkert. Verserna tre och fyra går in av bara

farten.

 

På väg in till läroverket samlas vi som vanligt på

spårvagnens bakre plattform. Kamraterna är strax

med på noterna och många andra stämmer in när vi

med sång och glam ”hottar” oss fram mot staden. På

de få minuterna innan lektionen börjar hinner även

klasskamraterna från stan sjunga in texten med hjälp

av Doris rytmer.

 

 

Sätt på ljudet och  testa psalmverstexten!

 

Lektorn måste ha blivit förvånad när han, i stället

för ängsligt undflyende blickar, mötte en skog av

uppsträckta händer. Alla ville deklamera veckans

psalmvers. Och inte en enda stakade sig. Allt tack

vare Doris Day.

Tillbaka

 

 

Läroverk (första delen)        2011-04-21

Höstterminen börjar och ännu inte elva år fyllda ska

jag nu varje dag resa med spårvagnen in till Gävle

och skolan där. Läroverket inger respekt enbart

genom sin storlek och jag är bland de absolut minsta

eleverna i denna jätteskola. De flesta lärarna är män i

mörka kostymer och tilltalar oss med efternamn. Den

lille gossen Ahlquist, det är jag, och den självbilden

klistrar sig fast i medvetandet och ska inte gå att

gnugga bort på länge än. Varför växer jag så

långsamt?

 

Spårvagnen från Bomhus vänder vid Islandsplan.

 

 

Där byter man till ettan som går upp mot centrum.

De flesta bomhuseleverna går dock till fots i klungor

över Svängbron och

 

sneddar över Fisktorget.

 

 

Året var

1950 och innebar för mig en ny tid och en ny värld att

möta. Dofterna från fisken och kafferosterierna

blandas med stenkolsröken från ångloken som står

frustande och väntar på Stockholmståget för att

kopplas på och dra det vidare norrut på den ännu

inte elektrifierade ostkustbanan.

 

I dag är fiskstånden sedan länge borta och

ersatta av bussterminal och cafeteria. Platsen kallas

nu Hamntorget och den nya Islandsbron är fast och

kan inte svänga. I den mån det går att förnimma

några lukter handlar det numera mest om bussdiesel

och oset från korvgrillen.

 

Genom gångtunneln under järnvägsspåren

fortsätter vi så upp längs Ny- eller Drottninggatan

fram till Rådhusesplanaden för att slutligen korsa

Norra Kungsgatan som är genomfartsleden och en

del av riksväg 13 mellan Helsingborg och Haparanda.

Väl framme går vi in från skolgården genom en av

baksidesportarna och visar upp det viktiga kortet

som befriar oss från morgonbönen, en eftergift till

eleverna med lång resväg.

 

Vasaskolans baksida.

 

Sist in går den lilla grupp

av stadselever som har försovit sig och missat det

allmänna tidiga insläppet och därmed även anses ha

skolkat från morgonbönen. Dessa olyckliga blir nu

antecknade av vakthavande läraren och vid

upprepade förseelser resulterar det i ett nedsatt

ordningsbetyg. Samma åtgärd drabbar den som är

befriad men glömt sitt kort. Inte undra på att dessa

kort är hårdvaluta som ibland kan lånas ut i utbyte

mot en lämplig godismuta.

Tillbaka

 

 

Briggen Gerda        2011-04-15

 

Skolavslutningen det året innebar också ett avsked

från folkskolan i Kastet.

Kastets skola

 

Till hösten ska jag alltså

börja i stan. Det har gått fem år sedan vi bodde på

Bergsgatan och nu hittar jag inte i staden. Jag var ju

bara fem den gången när vi bodde där. Men Mats

hittar. Han har redan gått två terminer på läroverket.

Dessutom bor hans båda fastrar i stan. En av de

första dagarna på sommarlovet tänker han cykla de

sju kilometrarna in till Gävle och jag hänger med.

 

  Läroverket

 

Fastrarna driver en skeppshandel på en av

Magasinsgatorna mellan brandstationen och inre

hamnen i Gavleån. I ett av de största trämagasinen

 

  Magasinen

 

ligger butiken som är något mitt emellan järnhandel

och gammaldags lanthandel. Nötta trätrappor leder

uppåt till lagerutrymmena på vinden och ner i

källaren. Mats är väl hemmastadd och visar mig runt.

Nästan alla båtar lägger numera till i den yttre

hamnen ute vid Fredriksskans men skeppshandeln

ligger kvar där den alltid legat allt sedan segelfartygens

tid. Vid kajen här inne i stan ligger nu bara

en liten bogserbåt och några enstaka fiskekuttrar.

Fast på andra sidan ån, vid den motsatta kajen strax

intill Svängbron, ligger briggen Gerda förtöjd. Hon

byggdes och sjösattes i Gävle 1869 och var det allra

sista segelfartyget i sitt slag som togs ur drift på

trettiotalet.

  Briggen Gerda 1936 

 

Detta året 1950, har hon hunnit ligga här som

museifartyg i fjorton år men den en gång så ståtliga

skutan ger nu ett sorgligt intryck. Jag minns att det

några år tidigare varit servering på däcket och att jag

då varit här med morfar och druckit sockerdricka.

Den gången hade han berättat från sina ungdomsår

när han själv seglade som matros på segelskutorna

och hur det kändes att klättra i riggen när det blåste

hårt och skeppet krängde. Nu är det inte längre

någon servering på däcket. Briggen Gerda är en

bedagad skönhet, avriggad och knappast längre

någon turistattraktion. Likt sexans flickor i

Kastskolan har hon nu blivit avklädd och förnedrad.

Inom loppet av ett år skall förfallet fullbordas.

Följande år sjunker Gerda på sin förtöjningsplats och

får står kvar på åbottnen tills hon fraktas bort för

upphuggning. En unik kulturskatt har förslösats.

Nästan femtio år senare kommer man att sjösätta en

replik av fartyget. Ett försök för den nutida staden att

försonas med skulden över tidigare försummelser.

 

Men sånt tänkte vi förstås inte på den här dagen.

Det har nog aldrig legat för en tioåring att bli

nostalgisk. Sådana tankar hör åldrandet till.

Oberörda cyklar vi förbi den gistna skutan, som snart

kommer att vara ett vrak. I stället öppnar vi lystna

den stora bruna påse med chokladpraliner från

skeppshandeln som vi nyss fått av Mats faster.

Sockerenergin ger oss förnyade krafter uppför

Brynäsbacken och får också stärka oss i motvinden

på Bomhusvägen. När vi till slut kommer hem till

Rudsjön är påsen tom.

Tillbaka

 

Flyghaveri på riktigt        2011-04-08

Att flygmaskiner stundom kan dimpa i backen blir vi

en dag hastigt påminda om. På radionyheterna hade

man berättat att en J29:a, ”flygande tunnan”, hade

störtat strax utanför Gävle. Några av oss kastar oss

genast på cyklarna och trampar i väg mot Karskär. Vi

hittar brandbilarna och tar oss fram till ett glest

skogsparti i närheten av den sista spårvägshållplatsen.

Brandmännen har just släckt en begynnande

skogsbrand men i vraket ryker det fortfarande.

Förstummad går jag runt den uppfläkta flygplanskroppen.

Några vrakdelar som ligger utanför avspärrningen

hittar vi också men förstår att det inte är

tillåtet att plocka med sig något härifrån.

 

      

 

Piloten, får vi senare veta, hade försökt styra det

krånglande planet ut över havet men i sista stund

hade han tvingats hoppa ur och utlösa fallskärmen

nära stranden där han senare blivit upphämtad.

Märkligt nog visar sig piloten ha en nära släkting i

bolaget och i dennes hem i Bomhus får han nu

tillfälle att återhämta sig. Bara slump och tillfälligheter,

naturligtvis. Men det finns de som är av annan

mening.

 

– Han hoppade väl ut när han blev fikasugen,

framkastar en lustigkurre i bekantskapskretsen.

Tillbaka

 

Nya tider        2011-04-01

 

Efter krigsslutet går massaindustrin på högvarv.

Pappa förestår pappersprovningen vid fabrikerna i

Karskär. Bolaget har byggt nya tjänstemannabostäder

vid Rudsjöstrand och familjen bor nu där intill

den lilla sjön. Här ska vi komma att bo under hela

min skoltid. I vårt område bor mest unga familjer

med små barn och vi är bara tre som ska börja i

Kastets skola i augusti 1946. Resten av klassen

kommer från sågverksbostäderna i Kastet där arbetarfamiljerna

bor i stora träkaserner. Dit beger man

sig inte gärna, åtminstone inte ensam. Där är dom

många. Där pratar man annorlunda. Vi själva är

minoriteten. Om inte direkt rädda så i varje fall

avvaktande och blyga. I de andras ögon är vi bara

malliga. Vi tillhör den anpassliga medelklassminoriteten

mitt emellan och har inte det självmedvetande

som såväl överklassens välstånd som arbetarfamiljernas

mångtal och klassgemenskap tycks medföra.

 

 

I Holmsund ligger direktörsvillorna på stora

lummiga och parkliknande tomter. Barnen där går i

en annan skola. Ett typiskt brukssamhälle men

utspritt och utan charm och historia eftersom det

tillkommit i sen tid när de gamla sågverken flyttades

från inlandet ner till kusten. Till och med de fåtaliga

förmännen vid sågverket bor i ett område för sig.

Förmansbostäderna ligger i Kastet på en litet

avgränsad remsa mellan Korsnäsvägen och spårvägen.

Lite senare började man bygga en ny

modernare stadsdel i Kastsjö mellan Kastet och

Karskärsfabrikerna. Då reglerades inte inflyttningen

på samma sätt. Kanske kunde man här ana ett tidigt

tecken på en kommande uppluckring av den rådande

bostadssegregationen.

 

De många uppbrotten har gjort mig till ett

ensamt och osäkert barn och skolstarten blir inte

problemfri. För första gången möter mammas kelgris

konkurrensen och det är inte lektionerna som vållar

svårigheter utan rasterna. När det gäller att springa

fort eller klättra högt hävdar jag mig ganska väl men

jag kan inte slåss. Jag vet helt enkelt inte hur man

gör.

 

Slagskämparna i de högre klasserna är så

välkända och påpassade av de vaktande lärarna att

de sällan ges utrymme för några bataljer. I stället

söker man utlopp för aggressionslusten genom att

hetsa småskolans pojkar till interna strider. Jag låter

mig inte hetsas. Får jag stryk eller blir jag retad kan

jag gå hem till mamma på några minuter. Serveras

det pölsa, fiskbullar eller nåt annat läbbigt i

bespisningen går jag också hem. Mamma bjuder

alltid på nåt godare. De stinkande utedassen besöker

jag heller aldrig. Behöver jag pinka går jag en lov i

skogen och är behoven större går jag hem då också.

 

 

Jag inordnar mig inte i kollektivet, jag går mina

egna vägar. Av egen fri vilja eller efter omständligheternas

tryck? Det är svårt att säga.

Tillbaka

 

Bananen kommer tillbaka        2011-03-25

Kriget är slut. Det dröjer inte länge förrän den första

lastångaren lägger till i hamnen. I lasten har den

bananer. Mamma har som de flesta hemmafruarna

hastat ner på stan för få tag på några av de åtråvärda

och så länge saknade frukterna. Hemma igen gör hon

en hel ceremoni när hon serverar den nya läckerheten.

Hon tittar förväntansfullt på mig, beredd att

registrera mina tecken på uppskattning.

 

Jag sa nog inte blääh, vilket mina egna barn

förmodligen skulle ha sagt i en motsvarande situation,

men jag sträcker tyst tillbaka den gula frukten

redan efter den första tuggan. Inget mer sägs men jag

uppfattar hur mammas uppspelta förtjusning övergår

i besvikelse.

 

Det är svårt att lära sig vara nöjd och tacksam.

Tillbaka

Trasig ängel         2011-03-18 

Jag ska börja i söndagsskolan. Tillsammans med

några äldre barn traskar jag över den gamla träbron.

 

  Gammelbron 1946

 

På andra sidan ån ligger den mäktiga trefaldighetskyrkan.

 

 

Det som försiggår där inne gör inget större

intryck på mig men här finns mycket att titta på och

jag låter blicken svepa längs väggarna och taket.

Fönstermålningarna fascinerar mig särskilt.

 

Prästen har pratat länge och nu har han ställt en

fråga. Allt detta har gått mig helt förbi men jag

märker att flera av barnen sträcker händerna i luften

och viftar ivrigt. Nu börjar det äntligen hända något,

tänker jag. Det här ska nog bli roligt i alla fall. Jag

viftar också, ivrigast av alla.

 

 

Prästen vänder sig med sitt blidaste leende

till den lille nykomlingen.

 

Bänkkamraterna tar ner sina händer och alla väntar.

Jag tar också ner handen och sneglar osäkert åt

sidorna. Det blir knäpptyst. Inget mer händer. Jag

fattar ingenting. Några börjar fnissa och jag skruvar

oroligt på mig.

 

Så pekar prästen på en flicka i bänkraden framför

mig. Hon ställer sig raskt upp och börjar rabbla något

som jag inte heller begriper. Ingen annan reser sig

och inte jag heller. Jag hukar i förlägenhet. Helst vill

jag göra mig osynlig. Nej, söndagsskola var inte

roligt.

 

Nästa söndag krävs det mycken övertalning för att få

i väg det motsträviga barnet. Ett löfte att hela

familjen efteråt ska ta tåget till Furuviksparken får

mig till slut att ge med mig. Det blir faktiskt lite

bättre den här gången. Vi får bilder som ska klistras

in i en liten bok. De andra barnen har redan sådana

böcker, en del nästan fulla med bilder. Det finns

ingen bok till mig. Den ska jag få nästa gång. Men jag

får en klisterbild. Den föreställer en ängel och den är

mycket vacker.

 

På hemvägen regnar det. Jag vill vara rädd om

ängeln och för att inte skrynkla eller blöta ner den

har jag försiktigt lagt den i mössan.

 

        

 

Några av kamraterna ska också till Furuvik. Vi skyndar oss

hem i regnet. Över Gammelbron springer vi allt vad

vi orkar. 

 

Hemma vill jag visa ängeln för mamma men bilden

har jag olyckligtvis lagt med klistersidan neråt.

Den sitter ordenligt fast i håret och går inte att rädda.

Mamma får ta fram finkammen för att avlägsna papperssmulorna.

På den tredje söndagen inser mamma snart att

inga övertalningsförsök hjälper. Två besök får räcka.

Jag kommer aldrig mer att gå i söndagsskola.

 

Forts följer .........

 

Tillbaka

 

 

Under mangelbordet        2011-03-11 

 

Någon gångunder den sista krigsvintern flyttade vi så norrut till

Gävle. I början kom vi att bo i stans högsta hus.

Skyskrapan på Bergsgatan hade hela sex våningar.

Ett så stort hus hade jag aldrig sett förut och på

kvällarna drog mamma för svarta mörkläggningsgardiner.

Än mer skrämmande framstod huset efter

ett övningslarm då alla måste rusa ner i källarvåningen

och trängas ihop i skyddsrummet innanför

tvättstugan.

           

Högsta huset 1936              Samma hus idag på framsidan 2011 (det grå till höger).

 

  Samma hus idag på baksidan enligt bilden 1936.

 

Från tvättstugan härstammar också ett betydligt

angenämare minne. Mamma tvättar tillsammans

med tant Ingrid som bor i våningen ovanför oss.

Lillasyster sover i sin vagn och jag sysselsätter mig så

gott jag kan och försöker bygga en koja under

mangelbordet med de få attiraljer jag kan uppbringa.

Kvinnorna pratar oavbrutet med varandra. Tant

Ingrid är lång och smärt och röker långa cigaretter ur

ett svart munstycke. Mamma är varm och svettig.

Hennes underkjol hänger fram nedanför klänningen.

 

Jag börjar få tråkigt i min ensamma koja och

utvidgar leken med att krypande närma mig de två

kvinnorna. Den rosafärgade randen under mammas

klänning lockar mig att krypa närmare och försöka

kika uppåt. Något inom mig säger att det här är

otillåtna lekar men ingen tycks ta notis om mina

förehavanden. Jag blir allt djärvare och ser allt längre

upp längs mammas ben men när rädslan för

upptäckt slår till retirerar jag snabbt in under

mangelbordet. Men lusten överflyglar rädslan och

snart är jag åter ute på det kalla cementgolvet.

 

Till sist resulterar mina ansträngningar i framgång.

Jag ser hela vägen upp och ett par underbyxor

som även de är rosa. Belåtet vilar jag i kojan men

inser snart att det jag uppnått endast är ett obetydligt

delmål.

 

Den slanka Ingrid har en svart kjol som är lång

och snäv och ingenting hänger under. Den här gången

blir det svårt inser jag. Efter den första framstöten

är jag mest förbryllad. Jag har sett en bit av vaden

men ingen underkjol. Flera nya försök blir lika

resultatlösa. Vid ett tillfälle lyckas jag få syn på två

bara knän men inte en skymt av något rosafärgat.

Upphetsningen stegras oupphörligt men jag inser

svårigheten när jag konstaterar att för fullständig

framgång krävs att jag lyckas komma ännu närmare

och lägga mig i ryggläge.

 

I hopp om att undgå ett generande avslöjande av

mina skamliga avsikter börjar jag nu göra avledande

manövrar. Jag kryper inte längre utan rullar fram

över golvet på behörigt avstånd från de förbjudna

zonerna och när jag helt kort stannar till i ryggläge

utstöter jag små ljud. Jag vill bli sedd och att man ska

uppfatta mitt beteende som ett helt naturligt inslag i

barnets lek.

 

Nu är jag redo att sätta min slutplan i verket. I

vida lovar för att mina rullningar ska framstå som

helt slumpmässiga närmar jag mig målet, det trånga

nålsögat som utgörs av nederkanten på tant Ingrids

snäva kjol. Och så äntligen är jag i den rätta positionen.

Nu vrider jag på huvudet och blickar uppåt.

Synen som möter mig är överväldigande, Aldrig någonsin

hade jag sett nåt liknande. Ingen underkjol,

inget rosafärgat. Bara de långa, slanka benen men,

längst där uppe, en minimal trosa med spetsar. Och

den är BLÅ! Ljusblå som himlen.

 

 

Tvätten är färdig. Lillasyster har vaknat. Men den

lille upptäckaren har somnat under mangelbordet.

Tillbaka

-------------------------------------------

Materialet är sammanställt av Lisse-Lotte Danielson.

 

Gå till Gävledragets Startsida  

Senast uppdaterad: 

Tillbaka