Publicerat i Gefle Dagblad 2010-12-27

Jul i Plessenska palatset

Klickar ni på bilden hittas originaldokumentet hos Gefle Dagblad.

Något av prakten från Plessenska palatset fanns kvar i Varvara Hasselbalchs 13-rumslägenhet. Vävda Aubusson-tapeter bakom ett 1700-talsporträtt av en dam, gift von Plessen. Enligt Varvara var hon en intrigant överhovmästarinna som följde med den avsatta danska drottningen Caroline Mathilde till Tyskland; hon petades för att hon fått barn med livläkaren Struensee.

Efter kaffet kom tjänstefolket, sjutton personer när de var som flest, in i salongen och radade upp sig efter rang. Portvakten och hans familj, Mamzelle (troligen husföreståndarinna), den svenska kokerskan och hennes medhjälpare i köket, husorna... Alla fick en tallrik med julgodis, som Sophie Louise de Plessen omsorgsfullt hade ställt i ordning. Familjens medlemmar hade också lagt dit kuvert med pengagåvor. Desssutom fick var och en en personlig julklapp

. 

Familjens yngsta, Varvara Hasselbalch, skulle dela ut tallrikarna, helst utan att tappa dem. Efter en stund av välvilligt småprat med personalen fick den troppa ut igen. Det hela var en del av julritualen i det Plessenska palatset i Köpenhamn, återberättat av den då cirka 80- åriga Varvara. Tiden kan ha varit 1930-tal och omgivande år.

Berlingske forlag i Köpenhamn gav 1979 ut samlingsvolymen ”Min barndoms jul”, där ett knippe danska kändisar berättade minnen. Det är lätt att förstå att man gärna ville ha med Varvara, som inte bara var en god berättare utan även levt ett ytterst färgstarkt liv.

Sophie Louise var född von Eckerman, Varvaras mormor och syster till Antonie Rettig i Gävle. Flickans far hade dött tidigt och hennes mor rörde sig i ett internationellt jetsetgäng och kom bara sporadiskt hem till Danmark. Varvara skickades till internatskolor utomlands men hade en fast punkt hos mormor; sommartid bodde hon också ofta hos sin älskade ”moster Annie”, Antonie Rettig, på de Eckermannska godsen i Sörmland.

Julen stod för trygghet och glädje, men också för något ”hæsblæsende og halsbræckende”, andtrutet och halsbrytande, skriver Varvara. Det trygga var mormor, det halsbrytande var hennes mor, Louise Hasselbalch.

Louise ägde bland annat ett hus i Frankrike, och flera av de skolor som hon flyttade Varvara runt mellan låg i samma land. Om mor hade varit en vanlig mamma, skriver hon, så hade vi lämnat Frankrike i god tid för att hinna köra hem till jul, när mormor samlade alla sina kycklingar (fem barn och ett barnbarn) omkring sig. Men man startade i sista stund, och i bästa fall kom man fram på julafton, annars dagen efter. Under mellankrigstiden var europavägarna krokiga, dåliga och dåligt märkta. I brådskan lade inte Louise alltid märke till gropar och träd – och de förseningar som sådant resulterade i skulle tas igen under resten av resan, oavsett dimma, glansis eller snö. På dottern låg uppgifterna att kolla vägmärkena, hålla bilrutorna rena och vid stark dimma stå på bilens utvändiga fotsteg eller sitta på främre stänkskärmen i isande kyla och signalera till mor om något hinder var i sikte. Och om bensinen plötsligt var slut, var det Varvaras fel att hon inte hade sagt till om det.

”Denne ellers pragtfulde kvinde till mor kørte med samme stædighet som en buldog, der ikke slipper sit kødben”, enligt Varvara, som både var rädd för och beundrade mamman. (Denna annars praktfulla kvinna, hennes mor, körde alltså med samma envishet som en bulldogg som inte släpper sitt köttben.) Blev däcken sönderkörda körde hon på snökedjorna. Tursamt nog var inte trafiken så omfattande, och ofta hann de till sin färja precis när den skulle lätta ankar. 

En gång fastnade de i en snödriva på vägen, och därintill stod grönlandsfararen Peter Freuchen, en även i Sverige känd dansk eskimåforskare och författare, som faren ut ur en av sina egna reseböcker. Louise fick tag på en spade och stack den i händerna på honom:

– Ni är väl van vid snödrivor. På med vantarna!

Med handen på signalhornet körde man in genom Plessen-paläets (palatsets) gallergrindar, och de två blev varmt mottagna.

Mormor var prudentlig och sparsam. Inget skulle kastas bort. Det gick ju an när man hade 70 rum att lägga saker i. (Enligt andra uppgifter rymde huset bortemot hundra rum, respektive ungefär halva antalet. Sannolikt disponerade familjen olika många av de cirka hundra rummen vid olika tider; en del hyrdes ut till ambassader.) Det var samma gamla julpynt varje år, änglahår och glitter som skulle trasslas ut och tomtar och små grisar och en märklig madonna i form av en vaxängel vars plats var överst i julgranen. I ett speciellt och mycket hemligt rum förvarades ”nissevinet”, tomtevinet, som barnet bara fick lov att smutta på. Det tar tomtarna en månad att brygga det här vinet, så jag låser dörren för att de inte ska bli störda, förklarade mormor. Alla sina hemliga nycklar hade hon i en spånkorg.

Men ett år hade hon glömt att låsa dörren om sig därinne. Varvara såg henne, i sin alltid nypressade arbetsrock, stå där och röra i vinet. Aha, inga tomtar! Och nissevinets recept, med mandlar, russin, apelsinskal och kaneldoft tog mormor med sig i graven.

Julmaten var för fet, tyckte Varvara som var van vid fransk mathållning. Men de hembakta kakorna och julgodiset kunde hon inte motstå. Efter måltiden öppnades de stora dörrhalvorna in till en av salongerna, kallad den holländska efter de holländska målningar som hängde där. Där glittrade granen som klädd med diamanter, och det var dit tjänstefolket kallades för att få sina presenter.

Det stora ögonblicket för ett barn var när paketen under julgranen skulle tas fram. Klapparna från Plessen- sidan var praktiska. Mor Louise, den skickliga ryttarinnan, fick ridspön och ridstövlar. Varvara fick sällan leksaker men oftare kläder. Från mormor fick hon ibland en skriven lapp med ett löfte om något föremål som skulle tillfalla henne efter mormors död. ”Får du det nu, så slarvar du bara bort det!” Men inte kan man slarva bort en byrå, kommenterar Varvara. Där-emot från farssidan, familjen Hasselbalch, var det ”den rene forkælelse”, ren bortskämdhet. En onkel skickade från sitt bokförlag de pojkböcker som Varvara hett önskade sig, och andra onklar och tanter öste presenter över henne. Och de julklappar hon själv gav bort skulle alltid vara hemmagjorda. Hon la ner en väldig massa timmar på att tillverka en kudde till mormor, men när mormor placerade den i sin fina soffa i en av sina fina salonger, såg flickan hur ryslig kudden var. Det är mitt barnbarn som har gjort den, sa mormor stolt till alla som kom på besök, men Varvara bönföll henne att ta bort den och svor på att aldrig mer sy någon kudde.

Trots att mor Louise var protestant, gick hon på midnattsmässa i katolska kyrkan. Svenskfödda mormor gick till svenska kyrkan i Köpenhamn, och hennes söner, Varvaras morbröder, stannade hemma. Det jag minns bäst, skriver Varvara, var den svenska pastorns underbara julkakor och katolikernas sköna rökelsedoft.

Julen var också förbunden med välgörenhet. Några av stadens societetsdamer serverade julmat åt hemlösa, och Varvaras mor tog henne med dit. Aldrig hade jag blivit så chockerad, skriver hon. De knorrade över risgrynsgröten och den övriga goda maten; var det i självförsvar eller bara en vana?

Under andra världskriget, när Varvara tjänstgjorde hos franska Röda korset, lyckades mormor skicka ett matpaket till henne till en jul. Det var ransoneringstider, och hon delade innehållet med många hungriga vänner. Paketet hade varit på väg ganska länge, så först måste de skrapa bort det gröna möglet från smör och bacon. Sen blev det en festmåltid. Aldrig hade en jul smakat så gott, skriver hon..

Barbro Sollbe

photogallery\Sophie_Louise_och_Louise.jpg

Varvaras svenskfödda mormor, iförd dyrbara ryska smaragdsmycken, med dottern Louise, fotograferade i palatsets rotunda och på väg till hovbal. Det är oklart om Varvara själv fotograferade, hon blev i alla fall yrkesfotograf.

-------

photogallery\Louise_var_Varvaras_mor.jpg

Julfirande för Köpenhamns hemlösa. Varvaras mor Louise har tagit på sig servitriskläder och öser upp mat. Bilden är ur en av Varvaras Hasselbalchs böcker, tyvärr med oskarpt tryck.