Folke Löfgren,Stig Henricson - rundvandring Gävle gamla kyrkogård, Del 5.

På en relativt enkel och traditionell gravvård läser vi "Bengt och Augusta Kronbergs familjegrav". Om gravvården är oansenlig, så är i stället Engeltofta desto pampigare. Engeltofta är ett lantställe och sommarbostad på Norrlandet. Byggnaden har givits ett slottsliknande och ståtligt utseende.

Bengt Kronberg föddes den 20/3 1819 i Ljusnarsbergs församling i Örebro län. Han kom i tjänst hos grosshandlaren Öhrns änka och övertog dennas rörelse i eget namn. Rörelsen omfattade bl a tillverkning av bryggerimalt samt försäljning av spannmål, sill och Falu rödfärg. Till de stora marknaderna i Hedemora och Sala sände Kronberg stora foror med varor och vad som icke såldes på marknaden gick i utbyte mot järn, dalapälsar, fågel och lin samt andra varor.

Enligt en samtida var "Kronberg" till karaktären ytterst försiktig och tillbakadragen, inlät sig egentligen icke på spekulationsaffärer, vadan han också undgick större förluster. Hans välmåga tillväxte långsamt men säkert.

Vad som tillförde honom den största rikedomen var ett gott giftermål. Man skulle icke ha trott det, emedan Kronberg personligen icke var någon Adonis. Men han var så mycket rejälare, något som hans svärfar satte högre värde på" heter det i en historik. Han förkovrade sin förmögenhet och när han dog den 21/5 1901, efterlämnade han enligt bouppteckningen 2.648.907 kronor.

Bengt Kronberg var ledamot av stadsfullmäktige, drätselkammaren, fattigvården mm. Han gjorde stora donationer till Gävle stad.

Den slottsliknande byggnaden på lantstället Engeltofta uppfördes i början av 1880-talet, efter ritningar av stadsarkitekten E A Hedin. (Tidigare fanns inget egentligt boningshus på tomten). Invigningen skedde hösten 1882. Gävlepressen skrev efter avslutad invigningsfest. "Lycklig är den som kan inreda ett sådant bo åt sig och de sina".

Efter Bengt Kronbergs död har ägarna till Engeltofta växlat, men Engeltofta har bestått.

Det slottsliknande lantstället Engeltofta kommer, så länge det får bestå, att vara förknippat med namnet Kronberg

Alldeles intill det Enneska gravkoret har vi två familjegravar med järnstaket omkring samt stora gravmonument. Gravvårdarna bär familjen Rettigs namn. Få namn från Gävle har spridit en sådan glans över staden som Rettig.

Vem har icke läst Johan Ludwig Runebergs "Fänrik Ståls Sägner". I en av verserna i boken heter det "Jag rökte Gefle Vapen jag och hade sjöskumspipa". Gefle Vapen var en tobakssort som såldes i början på 1800-talet och var vida känd såväl i Sverige som i Finland. Tobaken tillverkades i Gävle av P C Rettig & Co.

I den äldsta graven vilar grundaren av tobaksfabriken Per Christian Rettig vilken var född 1788 och död 1862. Den 16 november 1809 erhöll han privilegium att i Gävle starta "tillverkning av allehanda sorters rull- och kardustobak samt snusförmalning". Det kom att bli en strålande affär som drevs med framgång av den Rettigska släkten i icke mindre än tre generationer.

Per Christian Rettig var gift två gånger. Han hade 12 barn av vilken den yngste sonen i första giftet Robert Rettig fortsatte och utvecklade inte endast tobaksfabriken utan även den varvsrörelse och den rederiverksamhet som startades av fadern.

Robert Rettig gifte sig förmöget med Adelaide Garberg, dotter till grosshandlaren A F Garberg i Gävle och dennes hustru född Ennes. Robert Rettig avled 1886. Han hade sju barn, 5 söner och 2 döttrar. Det blev den andra sonen i ordningen John Rettig som skulle upptaga faderns fallna mantel. John Rettig dog 1907 men tobaksfabriken drevs sedan av John Rettigs efterlämnade maka Antonie Rettig född von Eckerman till år 1915 då AB Svenska Tobaksmonopolet övertog verksamheten. Makarna Rettig dog barnlösa.

I en av de många familjegravarna på Gamla kyrkogården vilar P A Swedlund och hans släkt.

Läroverksadjunkten P A Swedlund föddes år 1822 och dog år 1908. Han var religionslärare vid Gävle Högre Allm Läroverk samt under en följd av år sekreterare i Gävleborgs Läns Hushållningssällskap. Dessutom verkade han som hospitalspredikant vid Sofia Magdalena Hospitalskyrka på Öster i Gävle. Då kyrkan brann ned vid 1869 års brand, fick han sedermera predika i nuvarande Sjömanskyrkan.

Vid sitt frånfälle efterlämnade han fem barn, vilka de flesta liksom fadern blev pedagoger.

Majken Swedlund 1864—1944 var språklärare i Högre flickskolan. Hon kallades av skolans elever almänt för "Missen", eftersom hon mestadels undervisade i engelska.

Pelle Swedlund 1865— 1947 var en synnerligt duktig konstnär. Han sysslade även med pedagogik.

Gustaf Swedlund 1867—1940 var den mest legendariska av alla Swedlundar. Han var major, gymnastiklärare vid Högre Allm Läroverket samt chef för ett av landets äldsta och största bostadsföretag, AB Gavlegårdarna. Som chef för det allmännyttiga bostadsföretaget Gavlegårdarna verkade han för ordning och reda. Swedlund ägde stor humor, men det som ibland kunde uppfattas som humor var ibland allvar. Som exempel kan nämnas, att som verkställande direktör för Gavlegårdarna ringde han upp dåvarande belysningsverket och bad att få tala med " vakthavande ingenjören''. Det sades, att Swedlunds telefonnummer var 1212. Då han svarade i telefon, sa han taktfast 1-2 1-2. Den historien torde dock vara konstruerad i efterhand utan sanningshalt.

Gustaf Swedlund ägnade sig även åt kommunalpolitik. Under åren 1905—1916 satt han i stadsfullmäktige. Swedlunds intresse för sina medmänniskor var stort. Han trodde, att om människorna fick bygga s k "Egnahem" så skulle de bli lyckligare. Han var uppsatt som kandidat i ungdomsåren till riksdagen samt for ut på föredragsturné i landsbygden och talade för ökat bostadsbyggande. Då första världskriget bröt ut förändrades hans politiska inställning och han lämnade partipolitiken. Gustaf Swedlund var en stor försvarsentusiast. Då kriget bröt ut 1914, var han en av de första som axlade uniform och hans ord till sin hustru då han lämnade hemmet sägs ha varit "Gråt icke kvinna — Sverige fordrar en man — jag går".

Fröken Sofia Helena Louise Swedlund 1869—1948 arbetade en tid som sekreterare samt skötte hus och hem åt sina systrar Majken och Tekla.

Tekla Swedlund 1871—1948 arbetade som gymnastiklärare vid Högre flickskolan.

Gustaf Swedlund hade två söner, vilka fostrades i militär anda och disciplin. En av sönerna blev överbefälhavare i Sverige. Det var Nils Swedlund, i militära kretsar känd som "Stora Bullret". Den andre sonen, Robert Swedlund, blev riksbekant som arkivråd.

Det stora bullret

Inom parentes kan nämnas att inte mindre än tre överbefälhavare har gävleanknytning. Det är Olof Thörnell, Nils Swedlund och Lennart Ljung som samtliga tog studenten vid Gävle Högre Allm läroverk.

Som nioåring fick Folke Löfgren och hans kamrater lära sig att marschera i takt genom stadens gator. De fick lära sig att hälsa. Det gick till på så sätt, att Swedlund kommenderade hälsa och eleverna fick stryka av sig skolmössorna hastigt utan att visa fodret i mössorna, föra ned mössorna till höger höft samt att se den som vart hälsad i ögonen.

I gymnasiet undervisade han i fäktning och i skjutning. Skyttegården låg ej långt från läroverket.

Britta Cattrina Forslund — Söndagsskolans förkämpe

Britta Cattrina Forslund levde ensam, sedan hennes make försvunnit till Finland. Hon bodde på Gamla Söder, Nedre Bergsgatan 10 i Gävle.

Britta Cattrina Forslund var den som introducerade söndagsskolan i Gävle. Julaftonen 1854 inbjöd hon barn till julfest. De bjöds på lutfisk och gröt, heter det bl a i en historik. Flickorna Wollin fick läsa julevangeliet samt sjunga inövade julsånger med barnen. Slutligen ombads barnen, att komma varje söndag, dock utan traktering.

"Moster Forslund" höll även konventiklar. Dessa hölls i hennes rymliga kök. För att utåt ge sken av, att det bjöds på lekamlig spis, var hon noga med, att bordet skulle vara dukat med några husgeråd.

Britta Cattrina Forslund vilar i en okänd gravplats på Gamla kyrkogården.

En pionjär inom barnavården var "Moster" Brita-Cajsa Forsslund, som i sitt kök, huset Nedre Bergsgatan 10, öppnade Gävles första söndagsskola på själva julafton 1854.

Förplägnaden var både andlig och lekamlig. "Moster" hörde till läsarna, och hos henne hade dessa ofta ordnat sina av myndigheterna så förföljda andaktsmöten.

En vanlig människa

Då man vandrar på Gamla kyrkogården, ser man på gravvårdarna många titlar från äldre tider som possesionat = en som äger egendom, kvarndisponent, kofferdikapten, Athenaeist = en som gick i skolan Athenaeum, stadsmäklare, lägenhetsinnehavare, konsuln och riddaren. Var tar den vanliga människan vägen, som hela sitt liv under möda och slit varit med om att skapa välstånd och reda i vårt land. Ja, ett träkors över graven fick nog de flesta. Dessa gravar grävdes oftast i det s k allmänna varvet. Efter 20-40 år togs området i bruk för nya gravar.

Det finns emellertid en grav man gärna stannar inför och det är järnsvarvaren Axel Långs. Han var född år 1851 och död 1928. Han började i unga år som varvsarbetare. Genom sin stora duglighet avancerade han till järnsvarvare. Stor precision och noggrannhet krävdes i detta yrke. På sin lilla lön fostrade han två döttrar och två söner. Äldste sonen Karl Axel blev järnsvarvare i Gävle som fadern. Den yngste sonen Gustaf Gottfrid blev auktionskommissarie i Gävle.

Den som fått lyssna till Gottfrid Långs historier om hur han som pojke lekte i Östra Lillån som var en biflod till Gavleån på 1890-talet och hur han som pojke kunde gå ned till inre hamnen tillsammans med sin bror och be kaptenerna på segelfartygen att få klättra upp i röjeln, det rå som satt högst upp på masten, och längtade ut till främmande länder, förstår något av hur ungdomen hade det förr i tiden.

Östra Islandsgatan 5, där de bodde, var en gammal fiskargård där båthusgaveln vette ut mot ån. Det var ett eldorado för pojkar att leka där. Mathållningen i hemmet talade han om. Att surströmming vintertid var en allmän rätt det vet man inte idag. Till inre hamnen gick pojkarna ibland för att ur någon läckande sirapstunna som avlastats på kajen få sig en slick härlig sirap från kontinenten.

Gemensamt för alla döda är, att de har haft en uppgift att fylla. Oavsett ställning har deras gärning varit nödvändig för att föra samhället vidare.

Döden är den store demokraten. Inför döden är vi alla jämställda. Ortens utveckling finns speglad på kyrkogården. Det gäller icke blott att kunna tyda sin orts historia utan även att dokumentera den. I dag kan man finna personer ur den äldre generationen som kan sin kyrkogårds historia. I morgon finns de kanske ej kvar i livet. De som dör i dag blir historiska i morgon. Spar tidningsurklipp odyl över intressanta personer i din församling.